Hopp

I mitt förra inlägg sa jag att det som inte dödar, det härdar... Men smärtan som följer med den härdningen kan göra riktigt, riktigt ont. 

Så vad gör vi i såna stunder, när livet självt ger oss en smocka? Jag vet bara hur jag själv reagerar och agerar när livet tycks rycka undan mattan under mina fötter.

Först kommer besvikelsen och slår sina klor i mig. Den river och härjar med mig så jag har svårt att hålla mig på benen. Med den kommer också sorgen och jag känner mig så uppgiven, trött och misslyckad. 

Precis där och då, när jag befinner mig i de känslorna, har jag ett val. Antingen stannar jag kvar i känslorna och blir ett offer. Då lägger jag all skuld, all kraft, utanför mig själv. Och det är ok. Men bara en liten stund.

Eller också kämpar jag mot de destruktiva känslorna och går in i tilliten! Att allt har en mening. Att det finns en annan mening med det som sker. 

Och då får jag tillbaka hoppet! Hoppet om ett bättre liv, ett bättre jobb, ett bättre förhållande... ja vad än mina motgångar består av. 

Just idag har jag fått nej på ännu ett jobb som jag sökt, ett jobb jag verkligen ville ha. Det tog mig en stund att processa med en massa jobbiga känslor, men nu vet jag att det betyder att jag inte skulle ha det jobbet, något bättre väntar. 

Kanske kan du känna igen dig i detta, så att min historia kan ge även dig HOPP! Kram, Åsa